Tillväxt och välfärd utvecklas bäst när nationens och medborgarnas intressen förenas. I grunden står frågan om vad som är bäst för medborgarna och nationen.

Ett nationellt synsätt vidgar perspektiven och gör det möjligt att komma ur låsningar som beror på att man enbart har det kommunala och landstingskommunala synfälten för ögonen. Det nationella perspektivet måste få en central roll när framtidens möjligheter prövas. Det är viktigt att se nya möjligheter för staten visavi EU och till den internationella världsordningen i övrigt. I dag är det en vanlig bild att EU är något som är emot staten när det istället är hög tid att åstadkomma vinnande allianser mellan staten och EU för att skapa förutsättningar för människor att välja hur de vill leva sina liv.

Det finns behov av strukturer som kan styra och påverka samhällsorganisationen. En granskning behöver göras om dagens sektorsindelning klarar av att tillgodose medborgarnas behov. Dagens samhällsorgani­sation utmärks av en långtgående uppdelning i olika ansvarsområden, som hindrar det nödvändiga samspelet och samsynen mellan samhällsorganisationens olika aktörer och nivåer. Följden har blivit en dragkamp mellan staten, landstingen och kommunerna. Dragkampen förs också internt i den statliga sektorn likväl som den förs inom och mellan enskilda kommuner och lands­ting. För medborgarna innebär det att de ibland faller mellan stolarna och till slut riskerar att ställas utanför.

Hos medborgarna finns förväntningar på staten, att den ska finnas till hands när de behöver hjälp. Medborg­arna förväntar sig att staten ska hålla samman olika intressen och göra rimliga avvägningar av behoven. När staten av olika anledningar inte kan stå för den likabehandling individen förväntar sig förlorar med­borg­arna tron på samhällsordningen och banden mellan den enskilde och samhället försvagas. Ytterst urholkas demokratin.

Medborgarnas tillit till statens förmåga stärker grund­­en för ett gott och fungerade samhälle. I ett sådant samhälle kan demokratin växa och det blir meningsfullt att ta ansvar för gemensamma åtaganden och gemen­samma strukturer. Den avgörande frågan är – när nationsgränser spelar allt mindre roll – hur vi ska organisera samhället så att det bidrar till att medborgarperspektivet står i förgrunden.